Jo men visst. I torsdag tog jag och Sara hennes pappas bil och lämnade Alfta. På impuls drog vi kosen mot Malung och dansbandsveckan! Om vi dog skrattdöden? Nästan.
Hamnade mitt i husbilsmecka hos någon som hyrde ut sin bakgård till festivalbesökare. Det var fritt fram att låna deras privata toalett och dusch. Bara det var ju ett äventyr, att kliva in i deras hus. Furumöbler, katter, 70-tals tapeter och diverse krimskrams från Ullared...käre tid. Jag gick mest runt och fnissade hela tiden.
Efter 10min på vår parkering hade jag tröttnat på grannarnas musik. Att det skulle vara så slitsamt med dansband trodde jag inte. Men vi lyckades hitta ett gäng av en lite yngre generation än snittet på festivalen där vi kunde styra upp musiken en aning.
I nojjan att bli av med mobilen inne i vimlet på festivalområdet låste vi in dem i bilen. En jättebra idé. Det tog 5 minuter så hade vi tappat bort varandra istället. Det blev ett evigt letande efter en grön tröja mellan något som kändes som 30 dansbanor med buggande tanter och gubbar. Efter lite armbågande fann vi varandra tillslut i fristaden; discotältet. Det var väl vi och typ tre ungar som trivdes där inne.
På fredagen var vi SÅ klara för att bege oss hem. När vi äntligen lyckats kravla oss ur våra sovsäckar i bakluckan och skulle dra, ville inte bilen. Nej för Sara tyckte att det var mycket bättre att hennes telefon var laddad än att bilen hade nog batteri att starta! Jag fick äta upp mitt påstående att män med husbil och dansband som musiksmak absolut inte kan vara riktiga karlar, då vår brunbrända granne (50+) med glest hår och tribaltatueringar fick hjälpa oss att starta bilen med startkablar.
På väg!
Fikapaus.
Morsans kommun.
Det är ju omöjligt att få en bra bild på mig någonsin, men här ser vi då värdarnas hus i bakgrunden till vänster..
På vift! Grannarna, i full fart mot dansbanan...
Och där tog de respektabla bilderna slut. Ett oförglömligt dygn. Många fina minnen...eller hur Sara?
/ / C
Hamnade mitt i husbilsmecka hos någon som hyrde ut sin bakgård till festivalbesökare. Det var fritt fram att låna deras privata toalett och dusch. Bara det var ju ett äventyr, att kliva in i deras hus. Furumöbler, katter, 70-tals tapeter och diverse krimskrams från Ullared...käre tid. Jag gick mest runt och fnissade hela tiden.
Efter 10min på vår parkering hade jag tröttnat på grannarnas musik. Att det skulle vara så slitsamt med dansband trodde jag inte. Men vi lyckades hitta ett gäng av en lite yngre generation än snittet på festivalen där vi kunde styra upp musiken en aning.
I nojjan att bli av med mobilen inne i vimlet på festivalområdet låste vi in dem i bilen. En jättebra idé. Det tog 5 minuter så hade vi tappat bort varandra istället. Det blev ett evigt letande efter en grön tröja mellan något som kändes som 30 dansbanor med buggande tanter och gubbar. Efter lite armbågande fann vi varandra tillslut i fristaden; discotältet. Det var väl vi och typ tre ungar som trivdes där inne.
På fredagen var vi SÅ klara för att bege oss hem. När vi äntligen lyckats kravla oss ur våra sovsäckar i bakluckan och skulle dra, ville inte bilen. Nej för Sara tyckte att det var mycket bättre att hennes telefon var laddad än att bilen hade nog batteri att starta! Jag fick äta upp mitt påstående att män med husbil och dansband som musiksmak absolut inte kan vara riktiga karlar, då vår brunbrända granne (50+) med glest hår och tribaltatueringar fick hjälpa oss att starta bilen med startkablar.
På väg!
Och där tog de respektabla bilderna slut. Ett oförglömligt dygn. Många fina minnen...eller hur Sara?
/ / C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar