Snipp, snapp, snut...

Tillbaka till Oslo och verkligheten igen. Min sista dag i Kroatien var nog den allra bästa! Tog mig ut till ön Lokrum utanför gamla stan och slappade hela dagen.

Senare på kvällen blev det grillning på Sonja och Jozefs terrass!

 Jozefs kök.

Utsikten är helt fantastisk!

Timjan från terrassens rabatt.

Min fisk! Vi var noga med att hålla reda på vilken jag hade fångat själv.

Allt vi åt och drack till, kom från Jozefs trädgård i Montenegro.

Så gick solen ned. Blev en riktig familjemiddag då deras dotter med man kom över och åt. Det tröttnades aldrig på att härma min fiskmåse-hysteri från när vi fiskade. Sonja och Jozef berättade att jag drack kaffe sakta (?), tog bilder hela tiden och att jag numera var deras nya dotter. Blev nästan sentimentalt där ett tag, haha de är så fina! Saknar dem redan.

/ / C   

Fiskelycka!

Tidigt, tidigt i morse följde jag med Jozef på mopeden ned till hamnen. Han har en liten fiskebåt som han tog mig med ut på havet med!

Oj så vackert. Omringad av bergen i den stilla morgonen går nästan inte att beskriva. Gjorde mitt bästa för att försöka fånga det på bild.

Släpade en lång, lång fiskelina efter båten med krok på. Smådrog i reven hela tiden för att få napp...

Plötsligt fick Jozef en stor fiskmås på sin krok! Ja det är helt sant! Han kiknade av skratt, men jag tyckte inte alls att det var roligt/morsomt. Jag skrek skräckslaget och flippade totalt. Herre Gud, stackars fågel! Jozef försökte dra in den till båten, men den lossnade när den var en bit ifrån. Jag vet inte hur det hade gått annars. Hur hanterar man en gigantisk fiskmås med en krok i mungipan? Jag tror att det gick bra med den, hoppas det i alla fall!

Tillslut, efter en massa tålamod nappade det på vanligt vis och jag kunde dra upp en fisk! En liten rackare, men jag var överlycklig! Jag har väl fått tre fiskar sammanlagt i hela mitt liv och trodde att det absolut måste vara jag som dragit med mig otur i båten, speciellt efter fiskmåse-dramat. Men inte! Titta vad fin!

 

Så gick solen upp och det var dags att åka hem igen.

/ / C

Sol vind och vatten!

Nu blir det väldigt mycket Clary-bloggande här, Elin har inte riktigt inspiration säger hon, men det har jag. You're welcome. Om det ens går, är jag numera både målad med Falu rödfärg och doppad i ketchup. Men vad gör väl det? Jag har haft en fantastisk dag ute på havet!

Lunch!

Fick mig vänner! Bianca och David. Ett berest par från Australien (Italien). Det är så spännande att man kan vara så lik någon som lever på andra sidan jorden. Jag och Bianca hade så mycket att prata om att jag helt glömde bort att smörja på mer solkräm under dagen (därav ketchuplooken). Efter 7h ute på vattnet och några besök på olika öar var vi tillbaka i hamnen. 

Senare på kvällen bjöd de mig på middag nere i gamla stan!

Sen gick vi vidare till en mycket trevlig jazzbar.

Trist att skiljas åt! Bianca tyckte att jag skulle följa med dem vidare till Italien imorgon och hennes släktings gigantiska bröllop. Jag kunde vara en av alla kusiner sa hon, ingen hade märkt något. Det hade jag gärna gjort! Men jag ska hem och JOBBA på måndag! Gash, det känns så avlägset just nu.

/ / C

meningslöst spånande

Det är så mysigt här! Sonja och Jozef, som jag bor hos, känns som mina mor- eller farföräldrar. Jag hoppas jag får komma tillbaka. Kladdström har redan spillt på både nattduksbordsduken (jag hoppas för allt i världen att det inte är någon form av böneduk) och på badlakanet. Jag borde ha förvarnat dem, så att det kunde ha klätt in hela rummet i galon innan jag kom..

Idag var det mulet på förmiddagen så jag passade på att se mig omkring i gamla stan. Snälla Jozef skjutsade ned mig på sin moped.

 

Stoppade upp trupper med turister för att jag bara var tvungen stanna mitt på vägen och fota alla dessa katter överallt...

Bara en tilll...

Den här rackarn hade precis badat! Kanske hade någon slängt i honom den stackarn :/

Sen kom solen fram! Tog mig till en strand och brände mig. Det ser ut som att någon har målat mig med Falu rödfärg. Tänk, man har all tid i världen att fundera över meningen livet när man ligger sådär, men det vandrar alltid iväg...Tjejen i strandbaren idag var jättesöt, brunbränd, långt ljust hår och supertrevlig. MEN hon hade ett födelsemärke i ansiktet med två tjocka svarta hårstrån på, j-ä-t-t-e-l-å-n-g-a-! Nu ska inte jag vara fåfäng här, men det syntes verkligen! Jag såg dem ända från min solstol när jag visste om det. Vad i hela? Varför noppar hon inte bort dem?? Jag ligger där och känner mig besvärad för hennes skull. Hon är ju så söt, vet hon inte om att hon har två jättetjocka hårstrån hängandes ned på kinden? Om hon någonsin tittat sig i en spegel så skulle hon veta om det. Men hon hade ju mascara. Antingen så målar hon på sig mascaran utan spegel eller med en pytteliten spegel så att hon inte ser hela ansiktet, ja så måste det vara!

Sen, något annat som jag alltid funderar på när jag besöker ett land där temperaturen är svettgrader. Hur i hela friden klarar folk av att gå runt i jeans när det är så varmt?! Kan hända att det är eftermiddag när jag ser de här människorna i tighta, tighta stuprörsbrallor, men ändå! Det rinner liksom ned för mina ben när jag har kjol! Hur är det ens möjligt? När vi var i Paris i juli för två år sedan (åk aldrig dit i juli, det är fruktansvärt varmt) så såg vi en kille i skinnbrallor (!!!) vid Eiffeltornet. Vid det tillfället låg vi utslagna i en hög i skuggan och kippade efter andan. Att vilja upprätthålla någon slags stil må så vara, men då var det så sjukt varmt att om Crocs hade haft magiska air-condition-krafter, så hade jag starkt funderat på att bära dem!

Semesterreflektioner, det tar liksom ingen energi, bara meningslöst spånande...

/ / C   

godmorgon i ny stad!

Godmorgon! Här ligger jag något som ser ut som en gammal klenod från 1800-talet. En gigantisk träsäng, i ett rum i de gamla paret Sinistajs lägenhet i Dubrovnik. Sverige och gula gummistövlar kan slänga sig i väggen.

Jag tror jag snarkade på planet hit. Eller jag är ganska säker på att jag gjorde det. Ah jag ogillar att flyga, åka buss, tåg etc. transportera mig i huvud taget, det innebär alltid kö, trängsel och jobbiga medpassagerare. När jag hade trängt mig fram till min plats på planet så var den såklart ockuperad av familjen Svensson med sju ungar. "Nu får du flytta på dig!" sa pappan och lyfte en av sina gallskrikande döttrar från min fönsterplats (som jag noga hade valt ut vid min beställning). Jag tryckte mig in (klev över nallar, kaniner och rosa barbieryggsäckar) och kände mig dum när jag slog mig ned. Dum för att jag kanske borde ha varit snäll och gett henne min fönsterplats, men det hade resulterat i att jag hade fått sitta mitt i hela familjegröten och det orkade jag inte riktigt. Men den där dumkänslan ville liksom inte släppa och jag kom på mig själv med att sitta med ansiktet så långt bort från deras synvinkel som möjligt så att de inte skulle kunna se att jag sov och inte "utnyttjade utsikten", man är ju knäpp... Det avslöjades som sagt ändå, då jag vaknade, halvt lutande över flickebarnet, och i en inandning drog till med en rejäl snarkning. Klistrade mig i panik mot rutan igen och låtsades fortsätta sova. De skrattade gott åt mig. Jag somnade tillslut igen och snarkade helt säkert vidare...

Men men, nu är jag i alla fall här! Ska släpa mig upp ur klenodbädden snart och ta mig ut till en green market :)

/ / C    

Malung

Jo men visst. I torsdag tog jag och Sara hennes pappas bil och lämnade Alfta. På impuls drog vi kosen mot Malung och dansbandsveckan! Om vi dog skrattdöden? Nästan.

Hamnade mitt i husbilsmecka hos någon som hyrde ut sin bakgård till festivalbesökare. Det var fritt fram att låna deras privata toalett och dusch. Bara det var ju ett äventyr, att kliva in i deras hus. Furumöbler, katter, 70-tals tapeter och diverse krimskrams från Ullared...käre tid. Jag gick mest runt och fnissade hela tiden.

Efter 10min på vår parkering hade jag tröttnat på grannarnas musik. Att det skulle vara så slitsamt med dansband trodde jag inte. Men vi lyckades hitta ett gäng av en lite yngre generation än snittet på festivalen där vi kunde styra upp musiken en aning.

I nojjan att bli av med mobilen inne i vimlet på festivalområdet låste vi in dem i bilen. En jättebra idé. Det tog 5 minuter så hade vi tappat bort varandra istället. Det blev ett evigt letande efter en grön tröja mellan något som kändes som 30 dansbanor med buggande tanter och gubbar. Efter lite armbågande fann vi varandra tillslut i fristaden; discotältet. Det var väl vi och typ tre ungar som trivdes där inne.

På fredagen var vi SÅ klara för att bege oss hem. När vi äntligen lyckats kravla oss ur våra sovsäckar i bakluckan och skulle dra, ville inte bilen. Nej för Sara tyckte att det var mycket bättre att hennes telefon var laddad än att bilen hade nog batteri att starta! Jag fick äta upp mitt påstående att män med husbil och dansband som musiksmak absolut inte kan vara riktiga karlar, då vår brunbrända granne (50+) med glest hår och tribaltatueringar fick hjälpa oss att starta bilen med startkablar.   

 På väg!

Fikapaus.

Morsans kommun.

Det är ju omöjligt att få en bra bild på mig någonsin, men här ser vi då värdarnas hus i bakgrunden till vänster..

På vift! Grannarna, i full fart mot dansbanan...

Och där tog de respektabla bilderna slut. Ett oförglömligt dygn. Många fina minnen...eller hur Sara?

/ / C