När jag växte upp köpte vi inte mjölk på Ica eller Hemköp, så som alla andra i Alfta gjorde. Nä, i våran familj gick till grannen/naboen Tore, med en kruka, och köpte 5 liter mjölk för 15 kronor. Det var även där som vi köpte våra ägg och ibland också den godaste "blandosten" (gjord på både get- och komjölk) du kan tänka dig.
I Tores ladugård fanns två kossor, fem getter, en bock, ett tjugotal höns och en tupp så klart. Getterna mjölkades för hand och till kossorna hade han en liten, liten, mjölkmaskin. Av mjölken gjorde han ostar som han sedan sålde där hemma i köket. På sommaren lånade Tore hem en häst, Glender, som han använde när han hässjade sitt hö. Det är från ett sådant tillfälle bilden här ovan är tagen. Mamma packade en picknick-korg och tog med oss fyra barn och så överraskade vi Tore med en liten kaffepaus.
Det är så mycket jag skulle kunna berätta om Tore och hans djur som är en stor del av min idylliska barndom men det får vi inte plats med här så ni får bara föreställa er hur fint det var och så tar vi historien om våren 1999 när allting vände. Tore fick en hjärnblödning och hamnade på sjukhus. Min pappas moster/tante Märta och min pappa tog tillsammans hand om djuren i väntan på att han skulle bli frisk och komma hem igen. Men Tore blev inte frisk och han kom aldrig hem igen.
Tore hade ingen familj. Inga avlägsna släktingar som var intresserade av vare sig djuren eller gården. Ingenting. Så djuren försvann, såldes eller slaktades. Och resten, alla saker, allt från sockerskål till trädgårdsgunga och hästvagnar osv auktionerades bort. Gah, den där auktionen är bland det värsta jag har varit med om. Visst det är väl bra att saker kommer till användning och inte bara står och ruttnar bort men att se någons liv säljas till högstbjudande är en speciell upplevelse.
Men ett mål hade jag med auktionen. Det fanns en liten mjukisdjurskossa som sedan några år tillbaka hade stått i Tores kök. Den fick han av mig och mamma en gång på en födelsedag. Om man klämde den lilla svartvita kossan på magen så råmade den precis som en vanlig ko. Jag var så stolt av att han blev så glad när han fick den och att han faktiskt lät den stå bland andra prydnadssaker där på hyllan i köket. Så det var ju inte mer än rätt att nu när Tore var död så skulle jag ha tillbaka den där lilla kossan.
Inför auktionen hade alla småting från köket samlats i stora lådor och en efter en ropades de där plocklådorna ut. Mamma hade kollat av lådorna i förväg för att veta i vilken av dem som kossan låg i och heldigvis (lyckligtvis för er svenska läsare) var väl de där lådorna inte så populära och dyra så vi fick rätt låda och kossan blev min! Åh, lyckliga, lyckliga stund!
Och den är still going strong, den lilla kossan. Den har överlevt folkhögskola, studentlägenhet, andrahandslägehet och nu Oslo. Och banne mig, den ska med mig resten av livet!
2 kommentarer:
Jag fick typ tårar i ögonen när jag läste.. Och ännu fler när jag inser att kossan inte råmar mer.. Jag önskar att vi köpt mer av hans saker!
hahaha! (förlåt!!)
Skicka en kommentar